2011-12-09 19:52

I fokus: Johan Samuelsson

I fjol gjorde han sin första landskamp och i år fick han dra på sig kaptensbindeln i landslaget. Johan Samuelsson står nu inför sitt livs största val. Stanna i Dalen eller flytta hem och få uppleva en livslång dröm.

Redan när Johan Samuelsson var åtta år gjorde han sin första träning med Granlo BK. Redan här skapades en dröm då han tillsammans med brodern Anton Samuelsson, Martin Östholm, Per Svedin och Robin Nilsberth skapade en dröm om att en dag spela i superligan med Granlo.

–     Det vore en dröm att få göra det, men just nu är det väldigt långt dit. Jag går ut skolan i juni och mitt kontrakt med Dalen går ut efter säsongen så vi får se hur det blir med lärarjobb helt enkelt.


Johan Samuelsson i landslaget. Foto: Lars Lindberg

Många undrar såklart om Granlo går upp till Superligan, om bland annat du kommer att flytta hem igen. Hur går dina tankar i den frågan?

–     Det är mycket upp och ner. En dag vill jag flytta hem till Sundsvall och den andra vill jag vara kvar i Umeå. Men jag tror jag kommer tänka mer på det närmare sommaren. Jag har alltid drömt om att spela i superligan med Granlo, men ofta är målsättningar närmare i livet och mer realistiska. Den drömmen har liksom aldrig varit nära, men visst lockar det. Jag tror dock att det civila kommer att bli viktigast för mig.

Hur menar du?

–     I och med den nya lagen om mentorskap som gör att man måste jobba ett år för att bli lärare på riktigt tror jag att det är något man vill göra bort direkt. Jag kommer att söka jobb i första hand och helt klart ligger Sundsvall och Umeå närmast till hands. Samtidigt är det långt att resa från Norrland som kan göra att man stör jobbet så man ska aldrig säga aldrig, men i dagsläget är Sundsvall och Umeå förstavalet för mig.

Granlo var Samuelssons hemadress i många år. Ungdoms-SM-finaler varvades med juniorlags-SM, distriktlags-SM och fler juniortävlingar för ett av de bästa juniorlagen det här landet har sett. 2004 förlorade laget mot spelare som Kim Nilsson och co i USM. Året efter blev Granlo trea i juniorlags-SM för de födda 1986 då majoriteten av laget var födda 1988 eller senare. Laget fick senare revansch då laget vann JSM 2006.

–     Det var helt fantastiskt. Att få dela en sådan upplevelse med folk man spelat med sedan man var åtta-nio år gammal. Jag tror ärligt att vi var ett av de bästa juniorlagen någonsin för vi var aldrig hotade det året.

Efter JSM-guldet började intresset väckas från elitklubbarna. IBK Dalen var först i ledet.

–     De hade visat intresse under två år och därför var jag inställd på Dalen sedan en tid. Alla samtal var bra och det var egentligen aldrig något snack om saken.

Men flytten till Dalen blev inte helt som han hade tänkt.

–     Jag gick från att vara lite av stjärnan i Granlo till att få en helt ny och mycket defensivare roll i Dalen. Jag fick en liten törn på självförtroendet då jag inte alls gjorde lika mycket poäng. Jag började fundera varför jag inte producerade, men insåg snabbt att jag helt enkelt hade en annan roll i laget.

Din bror, Anton är kvar i Granlo. Hur har det varit att spela med sin ett år äldre bror under stora delar av karriären?

–     Det har varit både roligt och speciellt. Vi spelade i samma kedja under de sista säsongerna i Granlo och förstod varandra bra på planen. Självklart ställer man högre krav på sin bror och därför kan man ha sagt en del saker till honom som inte hör hemma på planen. Men han har alltid varit ett snäpp bättre än mig och var ofta den stora stjärnan i lagen då vi var mindre. Därför har jag alltid sett upp till honom då jag själv var sent utvecklad och inte hade storleken till min fördel. Det var samma sak när jag kom till Dalen och såg Peder Bodén, Mathias Hofbauer och Ketil Kronberg. Man såg deras finter och ville lära sig att göra det lika bra. Det har sporrat mig och där såg jag verkligen upp till Anton.

Även om Anton spelar elitinnebandy också får man väl säga att du har sprungit ifrån honom en del, hur påverkar det er relation, blir han inte avundsjuk över din framgång?

–     Absolut inte. Han är snarare kanske den som stöttar mig bäst. Han hör alltid av sig och frågar hur det går i matcher och jag till honom. Han gratulerar alltid först om det händer något positivt. Det är inget snack om saken att jag skulle vilja spela med honom igen och kanske blir det så att man avrundar karriären tillsammans någonstans.

Dalen har ett lag på papperet som ni inte haft på många år, hur bra är ni i år?

–     Vi har sagt att vår målsättning är slutspel, men visst har vi ett riktigt bra lag. Kanske det bästa laget som vi haft under min tid i Umeå. Jag tycker att det målats upp lite av en kris runt laget, men vi har spelat bra. Det är en lång säsong och man kan inte vara bra under alla åtta månaderna och jag kan förstå att folk blir fundersamma när vi förlorar mot Tyresö Trollbacken och Jönköping som båda är nykomlingar, men vi har även spelat bra mot topplagen och får vi bara medstudsen kommer vi bli riktigt farliga i år. Topp fyra i serien kanske är lite långt borta just nu då glappet är lite för stort, men samtidigt kan allt hända i slutspel och vi har ju ändå varit lite bättre på bortaplan i år.

Brinner du lika mycket för innebandyn fortfarande?

– Det är minst lika roligt som första gången jag spelade. Jag får en bild framför mig att jag är som Peder Bodén då jag passerat 30 med några år. Att man blir som ett litet barn som har hur kul som helst direkt det kommer in en boll i rummet.


Författare: Daniel Karlsson